Författare: Bo J Theutenberg

Förlag: Skara stiftshistoriska sällskap (www.skarastiftshistoriska.nu)

Del 1:1 (ISBN 978-91-977365-2-7 utkom 2008 (790 sidor.)

Del 1:2 (ISBN 978-91-977366-1-9 utkom 2009 (514 sidor).

Del 1:2 innehåller bilagor, 537 noter, 29 kartor, 31 genealogiska tabeller och ett omfattande personregister till Del 1:1.

 

Något ur innehållet: Släktkrönikan Mellan liljan och sjöbladet – som tar sin utgångspunkt i Västra Tunhems, Gärdhems, Väne -Åsakas och Naglums socknar belägna invid Halleberg och Hunneberg och Vänerns utlopp i Göta älv (nuvarande Trollhättan och Vänersborg) – är med sina 1304 sidor den mest omfattande utredning som gjorts av bl a den medeltida lilje-förande Vinstorpaätten och den sjöblads-förande Forstenaätten (därav bokens titel). Mitt emellan och involverad i dessa släkter finns den släkt som går under namnet Tysk (lat. Theotonicus). Denna släkt hade sina gårdar såväl i närheten av Vinstorp i Redvägs härad (kring Ulricehamn) som invid Forstena i Västra Tunhems och Gärdhems socknar i Väne härad. I ruinen efter Gärdhems gamla 1100-talskyrka har återfunnits välbevarade s k liljestenar, villka anses ha använts som gravstenar över tidigmedeltida bemärkta personers gravar. Ett välbevarat fragment visar delar av ett s k liljehjul eller, med ett annat ord, en s k eskarbunkel (escarbuncle). (angående escarbunkel se Bo J Theutenbergs artikel På jakt efter eskarbunkeln i den Heliga gravens kyrka i Jerusalem och i London, publicerad i Skara stiftshistoriska sällskaps Medlemsblad 2012:4 sid 12-15). Översta bilden: ruinen efter 1100-talskyrkan i Gärdhem i Väne härad, där ryttmästaren Jakob Tysk och hans avkomlingar ligger begravda. I ruinen har återfunnits åtskilliga s k liljestenar, gravstenar efter tidigmedeltida bemärkta personer. Av stenfragmenten, vilka passar ihop med varandra, kan man dra slutsatsen att fragmenten ursprungligen har utgjort delar av ett ”hjul” med utväxande liljor eller palmettknoppar. Troligen har någon form av ”liljehaspel” eller ”liljehjul”, en s k eskarbunkel, funnits inhuggen på gravstenarna i den gamla 1100-talskyrkan invid gårdarna Knutsbol, Skattegården och Stommen (nedre bilden). På gården Artorp i Gärdhems socken satt under 1600-talet ryttmästaren i Västgöta kavalleriregemente Jakob Tysk (stupad i slaget vid Lund 1676). Bland dennes många barn fanns kornetten Jakob Tysk d y, Katarina Tysk (gift med Olof Andersson Winbo på Skattegården alldeles invid 1100-talsruinen) och löjtnanten Olof Tysk (död 1729, g m 1:o Elin Hansdotter /Tysk/ och 2:o Anna Plantina von Schwartzenhoff). 1700-talslöjtnanten Olof Tysk bar samma namn som 1400-talsväpnaren Olof Tysk till Lund, som var dennes sätesgård belägen i Knätte socken i Redvägs härad, vilken gård tidigare hade ägts av riddaren Staffan Bengtsson och dennes far riddaren Bengt Uddsson av Vinstorpaätten (nämnd från 1407 och fram till sin död 1436/1437) och mor Kristina Staffansdotter (tillbakaseende ulv)(morgongåva från mannen till hustrun). Riddaren och riksrådet Bengt Uddsson på (nya) Vinstorp var son till Udd Matsson (nämnd 1364-1371) på Gamlegården (gamla Vinstorp) i Böne socken och hans hustru Ingrid Karlsdotter (en bjälke). I Theutenbergs studie binds släkten Tysk i Väne härad ihop med väpnaren Olof Tysk - känd i källorna åren 1461-1482 - på sätesgården Lund i Knätte socken i Redvägs härad – inte långt från Vinstorpaättens sätesgård Vinstorp – där han bodde tillsammans med sin hustru och sina barn. Han hade även gårdar i Brunn nära Ulricehamn. Vapnet ovan till vänster: Vinstorpaättens grundvapen är kluven sköld med i första fältet från linjen utväxande halv kluven lilja, i andra fältet tre gånger styckad sköld. I Johan Peringskiölds avbildning av ättens vapen i Genealogica 42 fol 16, Riksarkivet, återges i den kluvna sköldens andra fält istället två blå balkar i gult fält, vilket får ses som en brisering av grundvapnet. Källa: Johan Peringskiölds Genealogica 42 fol 16, RA. Vapnet ovan till höger: ätten Tillbakaseende Ulv eller Ulv, en gren av Folkungasläkten, där stamfadern är jarlen Karl den döve (stupad 1220), bror till jarl Birger Brosa (död 1202) och till Magnus Minnesköld på Bjälbo. Nedersta vapnet är den yngre Forstenaättens vapen sparre över sjöblad, där man i hjälmprydnaden ser ”den tillbakaseende ulven”, vilket indikerar samband mellan dessa två ätter. Den äldsta Forstenaätten visade vapnet bagghuvud/gumsehuvud, den näst äldsta enbart ett sjöblad, den yngsta ätten vapnet ovan.Väpnaren Olof Tysk till Lund får 1461 sitt sköldebrev i Köpenhamn av unionskonungen (Kalmarunionen) Kristiern I på förbön av riddaren Staffan Bengtsson samt, som det särskilt anges i sköldebrevet, p g a sina speciella relationer till sin böneman Staffan Bengtsson. Denne västgötske riddare, med sin sätesgård Vinstorp, var danskorienterad och stred på unionssidan samt stupade för Kalmarunionens bestånd i slaget vid Brunkeberg i Stockholm 1471. Den 18 oktober 1461 erhöll väpnaren OIof Tysk på förböner av riddaren Staffan Bengtsson av Vinstorpaätten av unionskonungen Kristiern I i Köpenhamn sköldebrev och frälse för sig och sina efterkommande på sätesgården Lund i Knätte socken i Redvägs härad samt på sina gods i Brunns socken i samma härad. Brevet har beteckningen nr 182 i Skoklostersamlingen på Riksarkivet. Vapnet i sköldebrevet kan vara ett i det kungliga kansliet ”nyritat vapen” och behöver inte spegla Olof Tysks familjevapen eller rötter, eftersom striderna under unionstiden splittrade familjer och ställde ”bror mot bror”. Vapenbyte kan ha skett under pressande politiska förhållanden. Riddaren Staffan Bengtssons bror, riddaren och riksrådet Karl Bengtsson på Vinstorp, stred på den nationella sidan (riksföreståndaren Sten Sture d ä och kung Karl Knutsson Bonde m fl) och var far till riddaren Göran Karlsson (död ca 1500) och fru Anna Karlsdotter (död 1552) på Vinstorp (gift med 1:o Erik Karlsson /Vasa/ och 2:o Erik Eriksson /Gyllenstierna/). Eftersom Theutenberg i sin bok kan framlägga tre dokument daterade den 21 september och 6 november 1496 samt den 11 juni 1502 (Uppsala universitetsbiblioteks handskriftssamling) i vilka väpnaren Olof Tysks sonsöner Sigge Tysk till Lund och Måns Petersson (i Åsaka och senare i Lund) kallar riddaren Karl Bengtssons son riddaren Göran Karlsson "vår käre frände" samt att dennes syster fru Anna Karlsdotter på Vinstorp benämns som Tysk-brödernas "bördekvinna" (hade börds-eller lösenrätt till deras gårdar), måste det anses klarlagt att det existerat en nära familjerelation mellan riddaren Staffan Bengtsson och väpnaren Olof Tysk, vilken Theutenberg definierar som en svärfar-svärson-relation. Theutenberg påvisar till yttermera att svensk genealogisk forskning missat eller förbisett riddaren Staffan Bengtssons första danska äktenskap med Birgitta Olofsdotter (Has), död i Malmö 1459 och dotter till Olof Truetsson (Has) till Hyby i Bara härad i Skåne och hans hustru Ose Axelsdotter (Brahe, av den danska Brahe-ätten) från Vittskövle i Gärds härad i Skåne, i vilket äktenskap finns utrymme för fler barn till Staffan Bengtsson än den enda dotter Mechtild Staffansdotter som nämns i Äldre svenska frälsesläkter (ÄSF I:1 sid 95-105) . Som ytterligare indikation på ett äktenskap mellan väpnaren Olof Tysk och en arvsberättigad dotter i Vinstorpaätten (enda sättet Olof Tysk kunde komma i besittning av Vinstorpaättens gård Lund) påvisar Theutenberg att väpnaren Sigge Tysk till Lund i sitt vapen visar ett ”liljebjälke-vapen” (halv delad lilja på bjälke), vilket uppfattas som en heraldisk brisyr av Vinstorpaättens ”liljebalks-vapen”, upptaget från mödernesidan. I Vinstorpaättens stora släktgrupp ärvdes vapnet från såväl fäderne- som mödernesidan. Inom släktguppen kan också påvisas bruket av s k metronymika (t ex Kristinason). Väpnaren Sigge Tysk till Lund i Knätte socken, väpnaren Olof Tysks sonson, förde enligt Utters Genealogica 41 fol 230, Riksarkivet, ett ”liljebjälke-vapen” (halv delad lilja på bjälke), vilket får uppfattas som en brisyr av Vinstorpaättens ”liljebalks-vapen”, upptaget från mödernesidan. Theutenberg påpekar i sin bok (sid 143) att samtidigt med att Olof Tysk år 1461 i Köpenhamn erhåller sitt sköldebrev med Staffan Bengtsson som böneman ser man i Staffan Bengtssons hustru Birgitta Olofsdotters (Has) danska omgivning och danska släktkretsar (Has, Brahe, Krognos, Bille m fl) namnet Tysk framträda, bl a en Henrik Tysk. Samma namn fördes av en av väpnaren Olof Tysks avkomlingar, nämligen den västgötske häradshövdingen Henrik Tysk till Torsbo (nämnd 1532-1555), som för vapnet ”tre järnhattar”. Samma vapen ”tre järnhattar” förs av den västgötske häradshövdingen och fogden Velam Tysk till Horshaga (nämnd 1529 – 1560), där Theutenberg anser att dessa två var bröder och möjligen söner till fogden och frälsemannen Jöns Tysk (nämnd 1525-1535) i Kinds härad. Fogden Jöns Tysks bror Anders Tysk blev stamfader till adliga ätten Rosenquist nr 123. Theutenberg jämför vapnet ”tre järnhattar” med ett antal olika parametrar inom Birgitta Olofsdotters (Has) danska släkter och kommer fram till slutsatsen att namnet ”Tysk” kan vara en förenkling av ett mer komplicerat tysk släktnamn, där släkten van Hafn (von Hagen) på Vittskövle (tre järnhattar) kommer in i bilden (Kristiern van Hafn gift med Dorte Kjellsdotter /Algudsen/, vars mormor Margareta Axelsdotter /Brahe/ var moster till Staffan Bengtssons hustru Birgitta Olofsdotter /Has/). Ätten van Hafn hade sina rötter i Musse härad på Lolland, där en Claus van Hafn syns 1384 och begravs i Maribo klosterkyrka på Lolland. Scriptores rerum Danicarum omtalar 1441 i en donationsbok till Naestveds kloster på Lolland en Claus Theotonicus/Claus Tysk , troligen identisk med Claus van Hafn. Dokumentationen visar att ätten van Hafns ”tre järnhattar” tillhör den större tyska ”Kettelhodt-vapengruppen”. Vapengruppen skulle ha inkommit till Sverige i samband med att kung Albrekt av Mecklenburg 1364 uppsteg på den svenska tronen efter att kung Magnus Eriksson av Folkungaätten 1364 - 1365 hade förlorat sitt svenska rike. Vapengruppen (von) Kettelhodt tillhörde tyska släktgrupper med koncentration neråt Thüringen. Redan vid 1300-talets början finns emellertid en Bernhard Kettelhodt (tre järnhattar) bosatt i Västerås, där Nils Kettilsson (Hvid) (en och en halv spets mot sinister) var biskop före han blev ärkebiskop i Uppsala år 1308. Dessförinnan var han kyrkoherde i Garpekyrkan (Tyskakyrkan) i Skänninge, vilken hade byggts för de i Skänninge verksamma tyska köpmännen (boken sid 421). Nils Kettilsson (Hvid) (Nicolaus Albus) var bror till kung Birger Magnussons (kung 1290 - 1318) främste rådsherre och ”hovmästaren” på Stockholms kastell, riddaren och riksrådet Karl Tyske (Carolus dictus Theotonici) (boken sid 162 ff, 201 ff och 474 ff). Antagligen hade även denne patronymikonet Kettillsson, alltså son till en Kettil. Dessa två bröder dirigerade såväl den statliga som kyrkliga makten i Sverige under 1300-talets början och torde ha tillhört gräddan av makteliten, uppenbarligen härstammande från Tyskland. Vapnets utformning tyder på rötter i den schwarzburgska adeln kring städerna Halle, Mansfeld och Erfurt i Thüringen, i synnerhet hos 1200-talsätterna Greussen och (von) Wechmar (sid 163). Till samma område i Thüringen kan även Kettelhodt- vapengruppens rötter lokaliseras. Theutenberg återger på sid 207 i boken en anteckning för den 18 maj år 1300 i Minoritklostrets (Gråbrödraklostret = Franciskanklostret=Riddarholmskyrkan) i Stockholm diarium lydande i svensk översättning: ”i herr konungen Birgers tid avled den ädle mannen benämnd Tyske (obit Nobilis vir dictus Tydische) och begravdes här i klostret (et hic in Conuento tumulatus). Denne år 1300 i nuvarande Riddarholmskyrkan begravde ”ädle herren Tyske” kan ha varit fadern (Kettil Tyske?) till de två mäktigaste styresmännen av staten och kyrkan riksrådet Karl Tyske och ärkebiskop Nils Kettilsson (Hvid) båda med vapnet en och halv spets mot sinister. Den 29 april året 1442 förekommer i samma diarium en notis att klostrets store välgörare, riddaren och drotsen Kristiern Nilsson (Vasa) – kung Gustav I:s (Vasa) farfarsfar – hade avlidit och begravts i klostret. Han var son till fogden på Stockholms slott Nils Kettilsson (Vasa), som är känd åren 1335-1378. I samma diarium förekommer notisen att även Kristiern Nilssons son Johan Kristiernsson (Vasa) – Gustav Vasas farfar – hade begravts i samma ”Vasagrav” i klostret (Riddarholmskyrkan). Theutenberg säger på sid 210 i boken: ”Är kanske den redan år 1300 omtalade Tydische-graven identisk med Vasa-graven? Eftersom kutymen var att begravas hos sina förfäder skulle identitet mellan gravarna ha betydelse för den omdebatterade frågan om Vasa-ättens ursprung”. Den 27 maj 1314 (DS 1968) skrev ärkebiskop Nils Kettilsson på Biskops-Arnö sitt testamente, där han valde sin grav i Jungfru Maria kapell (Vårfrukoret) i Uppsala domkyrka, det gravkor som senare blev det Gustavianska gravkoret, där kung Gustav I (Vasa), efter sin död 1560, begravdes med sina gemåler. Influerades Vasa-konungens val av gravplats av någon medveten koppling till den forne ärkebiskopen i Uppsala Nils Kettilsson (Hvid) av "Tydische-släkten"? Som en ytterligare pusselbit i frågan om relationen mellan Vinstorpaätten och väpnaren Olof Tysks adliga ätt omtalar Theutenberg i boken (sid 47) det arvsskifte som ägde rum i Skara den 3 mars 1401 (Svensk Diplomatarium nr 31), vilket arvsskiftesdokument finns kvar på Riksarkivet i original. Detta arvsskifte inbegriper ett antal gårdar i Gärdhems socken, bl a Hullsjö, Lunden och ”tvådelen” av Knutsbol, där ”tvådelen” står för en ”mansdel” eller 2/3-delar av ett arv. På den tiden fick son eller manlig arvinge 2/3-delar av ett arv medan kvinnan fick 1/3-del av ett arv. Enligt den Äldre Västgötalagen fick en dotter ingenting om det fanns en bror till henne, som tog allt. Som beseglare av detta arvskifte 1401 berörande bl a gårdarna i Gärdhem uppträder riddaren och riksrådet Knut Uddsson av Vinstorpaätten, bror till riddaren och riksrådet Bengt Uddson och farbror till riddaren Staffan Bengtsson. Det skall erinras om den västgötska urgamla bo-indelningen, där varje ”bo” styrdes från sin huvudgård eller bo-gård, där Hullsjö bo styrdes från kungsgården Hullsjö. Man kan spekulera i om ”bona” i urgammal tid utgjorde någon form av ”småkungadöme”. Arvsskiftesdokumentet daterat i Skara den 3 mars 1401 (SD 31) mellan Sigge Djäkns och Margareta Tomasdotters (Grip, griphuvud) barnbarn Magnus Kase (7-stjärna) och hans döda syster Ragnhild Olofsdotter (Kase). Hon företräddes av sin svärson riddaren Nils Gustavsson (båt) av Rossviksätten, vilken sedermera blev Upplands lagman. På den döda systern Ragnhild Olofsdotters systerlott föll gårdarna i Gärdhem, bl a Hullsjö, ’tvådelen’ av Knutsbol samt Lunden. Arvsskiftet beseglades av riddaren Knut Uddsson av Vinstorpaätten, av Västergötlands lagman Erik Erlandsson (sparre) samt av Torberg Kärling (sparre). Knut Uddsson var bror till riddaren Bengt Uddsson, som var far till riddarna Staffan Bengtsson och Karl Bengtsson på Vinstorp. Eftersom detta arvsskifte 1401 i Gärdhems by äger rum mellan två barnbarn till Vinstorpaättens stamföräldrar på mödernet – Margareta Tomasdotter (Grip) och Sigge (Petersson) Djäkn – är det av stor vikt för kartläggandet av ägarkedjorna av gårdarna i Gärdhem, inte minst gården Knutsbol, där senare i tiden Tysk-släkten (Tysk-Winbosläkten) var besutten. Margareta Tomasdotter (Grip) - hon omtalas som död 1349 (DS 3646) - var dotter till den uppländske riddaren Tomas Jonsson (Grip) och hans hustru Katarina Ulvåsedotter. Hon var dotter till fru Ramfrid Gustavsdotter (Folkungaättenslejon-vapen) och hennes okände förste make Ulvåse. Makarna Sigge (Petersson) Djäkn (balk belagd med tre eller fyra varghuvuden) och hans hustru Margareta Tomasdotter (Grip, griphuvud) ägde redan under 1300-talet jord i Gärdhem och i (Västra) Tunhem. Eftersom Margareta Tomasdotters mormor fru Ramfrid Gustavsdotter förde Folkungaättens lejon-vapen är det sannolikt hennes ätt som tidigt var besutten på den gamla kungsgården i Hullsjö, från vilken det forntida Hullsjö bo styrdes. Det på bilden återgivna griphuvud-vapnet tillhör inte Margareta Tomasdotter, utan hennes brorson den beryktade drotsen Bo Jonsson Grip. Han var son till Margaretas bror Jon Tomasson (Grip; griphuvud). Fru Ramfrid Gustavsdotter (lejon) skriver sitt testamente den 28 november 1302 (DS 1373) på gården Kunsta i Lena socken vid Vendelån i Uppland. I testamentet återfinns en intressant passage om var fru Ramfrid önskade bli begravd. Hon föreskriver att om hon skulle avlida i ”övre Sverige” (superiori swecia), hon ville begravas invid sin 2:e make Upplands lagman Israel Andersson (And) i Uppsala domkyrka, närmare bestämt i S:t Nicolai kapell (även kallat Sankta Katarinas av Alexandria kapell), vilket idag benämns Finstakoret. Detta är beläget alldeles invid Vårfrukoret bakom högaltaret – alltså det Gustavianska gravkoret – där såväl ärkebiskop Nils Kettilsson (Hvid) som kung Gustav I (Vasa) hade begravts. Om fru Ramfrid däremot skulle avlida i Västergötland (in vesgocia), hennes hembygd, föreskriver hon i sitt testamente att hon önskade bli begravd hos sin far (Gustav) i Vårfrukyrkan i Skara, alltså Skara domkyrka. Med intill visshet gränsande sannolikhet är hennes far Västergötlands lagman (1260-1270-talet) Gustav Petersson (troligen lejon), som bör vara son till Västergötlands lagman 1246-1253 Peter Näf (lejon). Fru Ramfrids bror Bengt Hafridsson (lejon), som benämns med metronymikon efter sin mor Hafrid Sigtryggsdotter /Boberg/), var Västergötlands lagman ca 1291-ca 1307). Man ser här en rad av Västergötlands lagmän med Folkungasläktens lejon-vapen, vilken släkt fru Ramfrid således tillhörde. (Om fru Ramfrid Gustavsdotter se Theutenbergs artikel "Västergötlands lagmän - Algotssöner och Folkungar" publicerad i Biskopen och törntaggen, Skara 2004, sid 245-321). Det kan anmärkas att Västergötlands siste lagman av den urgamla Algotssönernas ätt – lagman Algot Bengtsson (lagman 1344 och ännu 1358) – förde griphuvudet i sitt vapen, samma vapen som den äldre ätten Grip. Riddaren Tomas Jonsson (Grip) och hans hustru Katarina Ulvåsedotter hade barnen Margareta Tomasdotter (Grip) och Jon Tomasson (Grip), som var far till den beryktade drotsen Bo Jonsson Grip (1335-1386), på sin tid Sveriges mäktigaste och rikaste man. Före sin död 1386 vände sig Bo Jonsson Grip mot kung Albrekt av Mecklenburg, vilken han hade varit med om att tillsätta som svensk kung 1364 efter stormännens fördrivande av den siste kungen av Folkungaätten Magnus Eriksson och dennes son och samregent kung Håkan Magnusson. Bo Jonssons testamentsexekutorer satt efter dennes död på den verkliga makten i Sverige. I kampen mot Albrekt av Mecklenburg och dennes "tyskregemente" vände de sig till den dansk- norska drottningen Margareta Valdemarsdotter - dotter till kung Valdemar Atterdag - som var gift med Magnus Erikssons son och medregent kung Håkan Magnusson (död 1380). Genom Dalaborgstraktaten våren 1388 tillträdde drottning Margareta också som Sveriges ”fullmäktiga fru och rätta husbonde”, d v s regent eller drottning. Personalunionen mellan de tre skandinaviska rikena ledde 1397 formellt till Kalmarunionen, vilken varade fram till Gustav Vasas tillträde som riksföreståndare 1523. Den i Gärdhems och Västra Tunhems socknar i Väne härad på 1300-talet besuttna Margareta Tomasdotter (Grip) var således faster till Bo Jonsson Grip. I sitt äktenskap med Sigge Djäkn hade hon döttrarna Kristina Siggedotter (gift med Olof Kase) och NN Siggedotter, gift med Karl Ingemundsson (en bjälke). Dessa makars dotter Ingrid Karlsdotter (en bjälke) var, som nämnts ovan, gift med Udd Matsson (lilja +liljebalks-vapnet; boken sid 111) på Gamlegården i Vinstorp och hade bland sina många barn den ovan nämnde riddaren och riksrådet Bengt Uddsson på Vinstorp, fadern till riddaren Staffan Bengtsson, väpnaren Olof Tysks böneman och utpekade svärfar. Redan i arvsskiftet 1401 syns den gård Knutsbol i Gärdhem som ännu upp i modern tid ägdes av Tysk-Winbo-släkten. Boken redogör också för denna släkts förbindelser med de tre på varandra följande Forstenasläkterna, där släktens mest bemärkte medlem fältmarskalken och greven Lennart Torstenson efter sin död den 7 april 1651 begravdes i det Torstensonska gravkoret i Riddarholmskyrkan (sid 461 ff). I boken redogörs även för den lilje-förande ätten Krams förbindelser och tänkbara relationer till den likaledes lilje-liljebalks-förande Vinstorpaätten. Se härom särskilt Genealogisk tabell nr 31 i Del 1:2 (sid 258-259) med en idéskiss om möjliga samband. Boken berättar också om släktgrenen Sparrman från Sparrsätra i Åsunda härad norr om Enköping (sid 535 ff och 564 f). Omtalad medlem av denna släkt var forskningsresanden Anders Sparrman (1748-1820), lärljunge till Linné och som åtföljde kapten James Cook på dennes andra världsomsegling 1772-1775 ner mot den okända kontinenten Terra Australis Incognita, alltså Antarktis eller Sydpolen, där f ö Theutenberg (som ambassadör i svenska utrikesdepartementet) placerade den svenska flaggan på Sydpolen den 10 januari 1985 (i samband med Sveriges inträde i 1959 års s k Antarktisfördrag). Släkten Sparrman var förbunden med släkterna Lohrman (Lohreman) och Stöltenhielm samt med släkter i Gamla stan i Stockholm. Om namn och namnformer i Sverige: Som inledning till namnregistret i Del 1:2 (sid 265 ff) redogör Theutenberg för det helt osystematiska svenska namnsystemet. Han skriver bl a: "Eftersom det svenska namnsystemet sedan urminnes tider byggde på "patronymikon-systemet" - d v s en person angavs som son eller dotter till sin fader, t ex Peter Andersson (Peter var son till Anders) - växlade "efternamnet" i generation efter generation. Om Peter Andersson sedan hade sonen Knut betecknades denne som Knut Petersson (d v s som Peters son Knut). Om därefter Knut Petersson hade sonen Folke, angavs han som Folke Knutsson (d v s som Knuts son Folke). Här framträder alltså den agnatiska namnkedjan Peter Andersson - Knut Petersson - Folke Knutsson, far, son och sonson, men vilka har helt olika namn. Som synes kan man till följd av dessa "patronymikonväxlingar" i generation efter generation inte utläsa några som helst släktsamband. "Efternamnet" växlade för varje generation och den namnmässiga länken bakåt i generationerna var osynlig, frånsett att förnamnen ärvdes i en viss ordning från bakomliggande generationer. Några egentliga ärftliga släktnamn fanns inte, d v s namn som "samlade ihop" släktens medlemmar i generation efter generation. Undantag härifrån fanns för de till riket invandrade utländska släkterna, i vilka fall inte minst de tyska släkterna sedan gammalt förde egentliga släktnamn - t ex Brunkow, van Kyren, van Hafn, Kettelhodt, Königsmarck, Copp, Tysk etc. Även inhemska undantag fanns, t ex Sture och Gylta. Från och med 1500-talet började prästerna latinisera sina namn, vilka lade grunden till ärftliga "prästsläktnamn", t ex Lenaeus, Kenicius. Inte ens adeln eller frälset använde annat än sina patronymikon (se ovan riddaren Bengt Uddsson och dennes son Staffan Bengtsson m fl). I undantagsfall användes – särskilt inom Vinstorpaätten (ätterna) - s k metronymikon, d v s i vissa sällsynta fall angavs en person med moderns namn, t ex Gustav Ingeborgasson (Gustav var son till Ingeborg) eller Magnus Kristinasson (Magnus var son till Kristina). Användandet av metronymikon var sällsynt och speglar utan undantag moderns höga börd alternativt att barnets far hade dött tidigt, varefter sonen/dottern blev känd som ”sin moders son/dotter”. Som framgår av registret angavs höga riddare och riksråd endast som Knut Eriksson, Folke Jonsson, Lennart Torstensson, Torsten Brunsson etc. Samma sak med kvinnorna: Ramfrid Gustavsdotter, Elin Knutsdotter och Katarina Birgersdotter. Det utmärkande namnskicket för medeltidens frälse, även högfrälset, var detta patronymikon-system, ur vilket det alltså är omöjligt att utläsa några som helst släktsamband. Samma sak med de övriga stånden; även här härskade patronymikon-systemet. Man kunde således av namnskicket inte utläsa någon social skillnad mellan riksrådet Folke Jonsson, borgaren Folke Jonsson eller bonden Folke Jonsson – alla angavs som sin ”faders son” eller sin ”faders dotter” (bönderna dock mest endast med förnamn). Medeltidens kvinnor hade i varje fall den fördelen att de benämndes som ”sin fars dotter” (t ex Kristina Karlsdotter), medan dagens emanciperade och feministiska kvinnor utan knot finner sig att heta ”Eva Karlsson” (inte Eva Karlsdotter), d v s av namnet att döma är kvinnan ”en son” (inte dotter) till sin pappa Karl! Hur länge skall ”feminismen” låta detta sakernas tillstånd få fortgå efter samma namnmönster – d v s att en kvinna faktiskt anges som ”son” och inte som ”dotter” till sin far? Detta har sin upprinnelse i att patronymikon-växlingarna kom att upphöra någon gång mot 1800-talets slut, vilket fick till följd att t ex den farfarsfar Karl som levde vid 1800-talets slut kom att ge upphov till släktnamnet Karlsson, vilket bars av såväl sonen Anders Karlsson som sonsonen Peter Karlsson och sonsonsonen Mats Karlsson samt av alla efterföljande agnatiska avkomlingar. Även de kvinnliga medlemmarna av släkten Karlsson bar namnet Karlsson (Eva Karlsson: ”son till Karl”) intill det att Eva gifte sig och mestadels tog makens släktnamn. Upphörandet av patronymikon-växlingarna medföljde också den inadvertensen att den vid 1800-talets slut levande Karl rent namnmässigt även kom att anges som sonsonen Peter Karlssons (Karls son) och sonsonsonen Mats Karlsson (Karls son)”far”, fastän den förstnämndes far hette Anders och den sistnämndes far hette Peter. En in på 2000-talet född Mikael Karlsson bär inte släktnamnet/efternamnet Karlsson därför att han är ”son till Karl”, utan därför att hans farfars farfarsfar vid 1800-talets slut råkade heta Karl i förnamn. Det svenska namnskicket kom således fr o m 1800-talets slut att innehålla såväl logiska som språkliga inadvertenser. 2000-talets Mikael Karlsson vill nog hellre anges som ”sin egen fars son” och ej som ”son” till sin på 1800-talets slut levande farfars farfarsfar Karl. Oftast är det faktorer av denna art som ligger bakom namnbyten eller att ett ärftligt ”riktigt släktnamn” i en eller annan form återupptas från äldre anfäder på den agnatiska (fäderne) eller kognatiska (möderne) sidan. Ofta förknippar man adels- och frälsemän med ståtligt klingande namn, mestadels innehållande ”gyllene” och ”silvriga” namnelement, såsom t ex Gyllencornett, Silversvärd, Gyllenhammar etc. Den Svenska adelns ättartavlor är fylld av namn av denna karaktär. Men denna typ av ståtliga adelsnamn tillkom emellertid ganska sent, först i samband med Riddarhusets tillkomst 1626. Det gamla frälset angavs aldrig på detta utmärkande sätt. Riddarhuset tillkom i stormaktstidens begynnelseskede. Den svenska stormaktstidens regenter kastade allt lystnare blickar på kontinentens ståtliga adels- och heraldikväsen, liksom på dess greve- och friherretitlar. Samma ”pompa och ståt” ville de gärna se också i Sverige. De på det nyinrättade Riddarhuset immatrikulerade (registrerade) äldre frälseätterna uppmanades därför att ändra sina gamla ”patronymikonnamn” till mer ståtligt klingande namn, mestadels konstruerade efter ättens heraldiska vapen. För de under 1600-talet nyadlade ätterna tillskapades likaledes sådana särskiljande ”adelsnamn”, oftast anspelande på den nyadlade ättens heraldiska vapen. Om ätten i sitt heraldiska vapen t ex förde ett ”svärd i silver” blev det nya namnet Silversvärd; en gyllene stjärna blev Gyllenstierna etc etc (den senare ätten är dock en uradelsätt). Genom den mängd nyadlade ätter som tog sin plats på Riddarhuset fr o m stormaktstidens inträde uppkom en rik namnflora av ”gyllene” och ”silvrig” karaktär, något som bildade mönster för såväl borgerskapet som sedermera allmogen, där utmärkande och ärftliga släktnamn introducerades (Lundberg, Sjöholm, Almkvist etc). Som pekats på i boken stammade majoriteten av de nyadlade släkterna från de gemena soldater och ryttare som fick dra ut i de många krigen – och där utmärkte sig och adlades - alternativt från de många Kronans tjänstemän som kom att tjäna den nya stormakten Sverige. I boken nämns översten för Västgöta kavalleriregemente Olof Andersson, adlad Silfverlood (död 1676), som var bosatt på Fristorp i Västra Tunhem och ligger begravd i Västra Tunhems kyrka (sid 244 ff). Likaså berättas i boken om Vänersborgs kommendant överstelöjtnanten Per Larsson adlad Stöltenhielm (död 1668). Eftersom han hade förlorat ett ben i slaget vid Landsberg upptog han i sitt heraldiska vapen ett träben (stylta, stölta) liksom hans adelsnamn syftade på detta träben (sid 69, 725 ff). Till namnfloran hör också alla de soldatnamn som utdelades under indelningsverkets tid, oftast korta och kärnfulla – Fast, Munter, Sköld etc. Men det fanns medlemmar av det ”gamla frälset” – med sina medeltida rötter – som vägrade att inrätta sig i ledet på Riddarhuset och anta ”finare namn”, vilket hade påbjudits. Detta gällde t ex den uradelsätt som efter sin sätesgård Forstena vid Hunnebergs rand i Västergötland – kommit att gå under beteckningen Forstenasläkten. Det gällde också den uradelsätt som i modernare språkbruk benämns Natt och Dag, men vars medlemmar aldrig kallade sig med detta namn (förrän upp mot modern tid). Det anges att 30-åriga krigets lysande överbefälhavare fältmarskalken Lennart Torstensson (adliga Forstenasläkten nr 2) vid sin upphöjelse till greve 1647 som en demonstration mot sina nyadlade bördskollegor på Riddarhuset – med deras ”finare namn” – behöll patronymikonet Torstensson (efter fadern Torsten Lennartsson) även som sitt grevliga namn (grevliga ätten Torstenson nr 7). Den grevliga ätten Torstenson (med ett ”s”) använde sedan detta ättenamn utan patronymikonväxling. Men hur kan man då – när nu namnskicket genom de ständiga växlingarna av patronymikon inte indikerar några som helst släktsamband – ända ”samla ihop” eller ”hålla ihop” de personer som tillhör en och samma familj, släktgrupp eller släktklan? I brist på egentliga släktnamn kom genealogerna i stor utsträckning att använda sig av de heraldiska vapnen för att beteckna en gammal medeltida frälseätt. Den ätt eller de ätter som förde en sparre i sitt/sina vapen benämndes som Sparre (Sparre av Tofta, Sparre av Västbo, Sparre av Östbo etc). Den ätt som förde sparre över ett sjöblad betecknades som sparre över sjöblads-ätten. Den ätt som förde ett gumsehuvud eller bagghuvud i sitt vapen betecknades som gumsehuvud-ätten. Den ätt som förde den tillbakaseende ulven i sitt vapen, betecknades som Tillbakaseende ulv (eller bara Ulv). Det är under dessa heraldiska samlingsbeteckningar jag såväl i texten som i Registret har ”samlat ihop” personer, släkter, släktgrupper och vapengrupper. Men lika gärna kunde genealogerna använda släktens eller ättens sätesgård/gård som beteckning på släkten/ätten ifråga. Såväl i texten som i Registret är personer och släkter samlade under sin ”gårdsbeteckning”. Här möter vi samlingsbeteckningar som Forstenasläkten – så benämnd efter sin sätesgård Forstena vid Hunneberg – och Vinstorpasläkten – så benämnd efter sin sätesgård Vinstorp i Dalums socken i Redvägs härad – eller Skattegårdssläkten eller Eneredssläkten. Gården Forstena var sätesgård för inte mindre än tre inbördes relaterade ätter, gumsehuvud-ätten,sjöblads-ätten och sparre över sjöblads-ätten. Som samlingsbeteckning på dessa tre ätter används uttrycket Forstenasläkterna. Gården Vinstorp i Redvägs härad var den lilje- och liljebalks-förande släktens sätesgård och som gett släkten eller klanen sitt namn. Sätes- eller huvudgårdens namn kom således att användas som ett alternativ eller komplement till den ”heraldiska beteckningen”. Många ätter och släkter kom istället att benämnas efter ättens/släktens stamfader eller mest bemärkta person, så t ex Folkungasläkten, som har sitt namn efter stamfadern Folke den tjocke (eller om det nu är efter den legendariske men kanske helt mytiske Folke Filbyter?). I boken och Registret används beteckningen Folkungasläkten som en vidare beteckning än Folkungaätten, vilken term egentligen bör reserveras för den regerande Folkungadynastin (d v s från kung Valdemar till och med kung Magnus Eriksson och hans son och medregent Håkan Magnusson, alltså täckande perioden 1250-1364). En annan medeltida frälseätt som benämns efter stamfadern är Elofssönernas ätt, där stamfadern alltså hette Elof. För att fullt ut kunna samla ihop personer och släkter under ”en och samma hatt” har jag – förutom att använda de ovan nämnda vapen- och gårdsbenämningarna – samlat personer och släkter under ”stamfadersbeteckningar” som Asmundssönernas släkt, Abjörnssönernas släkt, Gammalssönernas släkt, Guttormssönernas släkt, Tords- och Gudmundssönernas släkt, Torbjörnssönernas släkt, Jute-släkten etc. Genom att personer förs samman under en samlad släktbeteckning framträder släkt-, egendoms- och arvssammanhang på ett betydligt klarare sätt. Beträffande den i framställningen dominerande Tysk-släkten har – av praktiska skäl och för överskådlighetens skull – denna mängd av personer delats in i olika grupper: Om grupperna se Mellan liljan och sjöbladet del 1:2 sid 269-270. Även om man med hjälp av olika metoder – dokument, domböcker, arvskiften, gårdsinnehav, mantals- och skattelängder, kyrkböcker mm – kan belägga att en viss person tillhörde t ex Tysksläkten, var det många medlemmar av denna släktklan som ”tappade” eller avstod från att använda släktnamnet Tysk (Theotonicus) och istället enbart brukade det svenska ”patronymikon-systemet”. Medeltiden kände säkert av samma problem av ”diskriminatorisk art” som dagens invandrare känner av i Sverige, där det är bättre att inte ”skylta med” sin utländska härkomst utan gömma sig bakom ett ”vanligt svenskt namn”. Därför lämnade många medlemmar av Tysksläkten den ursprungliga namnformen och övergick till det mer intetsägande svenska patronymikon-systemet. Man får också komma ihåg att striderna under unionstiden splittrade familjer och ledde till olika manövrar för att dölja olika sympatier och antipatier, bland dessa namn- och vapenbyte (alltså heraldiska vapenbyten). Så till exempel skrevs väpnaren Sigge Tysk (väpnaren Olof Tysks sonson) just på detta sätt, medan hans broder Måns Petersson endast benämns med patronymikonet Petersson (son till Peter), trots att man kan belägga att dessa två personer var bröder på fädernet med ett gemensamt heraldiskt vapen. Ryttmästaren Jakob Tysk i Gärdhem skrivs som både Jakob Tysk och Jakob Jakobsson (son till Jakob Tysk d ä) – t o m ibland som Jakob Jakobsson Tysk. Dennes dotter skrivs som både Katarina Tysk och Katarina Jakobsdotter. Kornetten Hans Tysk var son till Hans Hansson i Lerum i Åsaka (Väne-Åsaka). Fadern brukade således patronymikon medan sonen, kornetten, använde släktnamnet Tysk. Kanske använde man ”hemma på gården” en enklare namnform, medan den som ”kom ut i världen” blev tvungen att särskilja sig med sitt släktnamn? Invandraraspekter: Theutenberg avslutar Mellan liljan och sjöbladet Del 1:1 på följande sätt: ”Ett annat perspektiv som belyses i forskningen är ’invandrarperspektivet’. Många av de medeltida släkter som här har behandlats var ju ’invandrare’ till det svenska riket, låt vara att de inkom redan under medeltiden. Denna utredning visar att ännu efter 600 år eller så sentida svenska avkomlingar av dessa ’invandrare’ finner det fascinerande att söka sina ’utländska rötter’. Hur lång tid tar det för en ’invandrad släkt’ att bli ’svensk’? 600 år? När kände sig t ex medlemmar av Tysksläkten som svenskar? Till och med familjenamnet demonstrerade ju utländsk härkomst. Antagligen var det på grund härav som flera av de ’invandrade tyskarna’ släppte familjenamnet och ’försvenskade’ sina namn i enlighet med det rådande svenska patronymikon-systemet. Frågor av detta slag har ju alltjämt stor aktualitet i dagens Sverige”. Copyright-frågor mm: Copyright-rättigheterna till Mellan liljan och sjöbladet, såväl Del 1:1 som 1:2 innehas av Bo J Theutenberg. Det är ”fritt fram” att använda uppgifter, bilder, genealogiska tabeller och dyl ur dessa två böcker under förutsättning att källan uttryckligen anges. Böcker i lager: Några enstaka volymer av Mellan liljan och sjöbladet Del 1:1 finns fortfarande att köpa hos Skara stiftshistoriska sällskap, medan Del 1:2 (källdelen) tyvärr är helt slutsåld.